Klinikens historia

Spiraltrappor ställer till besvär…

Hund-Kattkliniken grundades av veterinärerna Martti Haasto och Folke Perander år 1972. Mottagningen öppnades på Fredsgatan 17. Ett rum låg på gatunivå och ett annat på första våningen. Mellan väningarna gick en spiraltrappor, som tidvis gav såväl djurpatienter, deras ägare och personalen gråa hår. En katt är lätt att få upp för trapporna genom att hålla den i famnen, men då en 50 kg tung skadad hund anlände till mottagningen behövde man ta till andra knep för att ta sig upp till första våningen. Hela personalen deltog i att bära upp ett kjeldjur som medsövt. Det kändes lite som att försöka bära en fyrapersoners levande soffa uppför spiraltrapporna…Fru Haasto fungerade som mottagningsassistent och patienterna kom bokstavligen in rakt från gatan, utan tidsbokning. I vestibulen var det ställvis alldeles öde, tomt och tyst. Sedan ramlade plötsligt en hel hundflock in, vars ägare hade bestämt sig för att nu skulle allt fås i skick, vaccinationer och öronproblem. På samma gång seglade en kattmamma in med sin ägare, och i precis samma stund bestämde sig även Mustis ägare i grannhuset att testa, vem som egentligen har förkörsrätt i hörnet vid Mikaelskyrkan. Den med större däck under sig, eller den med ringlad svans? Den med däck hade vunnit och Mustis ben måste opereras…

Från högskolans korridorer tillsammans till Teijo…

Jyri utexaminerades från veterinärmedicinska år 1981 och Eva ett år senare. Året därefter grundades Djursjukhus Anivet (1983), i Teijo i Bjärnå, där både Jyri Koponen och Eva Einola-Koponen arbetade som veterinärer. Redan från början var transporten av det hästbetonade klientelet till mottagningen i Teijo något besvärlig och efter ett par år flyttade Anivet sin patientkrets till Raadelma i Pikis. Och Eva blev ny ägarföretagare för Hund-Kattkliniken i Åbo. Den första april (1.4.1985) inleddes städningen och upprustningen av den egna kliniken. Från början fanns bara Eva på kliniken, och vid behov Jyri som kom från Raadelma för att hjälpa till, senare även en halvtidsanställd mottagningsassistent. Kliniken öppnade kl. 13 och dörrarna stängdes då den sista patienten hade åkt hem, med andra ord ibland också väldigt sent på natten.
Mottagningen fortsatte på samma vis som tidigare utan tidsbokning och dagarna, kvällarna och nätterna var fulla av överraskningar. Även den egna familjen hade utökats. Dottern Johanna föddes 1984 och vande sig väldigt snabbt vid att sova dagssömn på de mest underliga ställen och i de mest underliga situationer, och hon sov som en stock! Ett par år senare gav Johanna alla dem som den gången besökte kliniken ett alldeles säkert oförglömligt veterinärbesök. Johanna kom direkt från skolan till kliniken, ropade hej till sin mamma så fort hon kom in genom dörren och frågade med sin klara barnröst som den mest naturliga sak i världen: ”Har nån dött idag?” Som tur fanns det inte den gången någon i detta ärende på kliniken och efter en stunds förvirrad tystnad, var det ingen som kunde sluta skratta!

Till Untolagatan 1986…

Då man flyttade till Untolagatan slapp man spiraltrapporna. På kliniken arbetade nu, förutom Eva, redan även en annan veterinär och två assitenter på heltid. Här började man även vänja sig vid principen om tidsbokning. Nu kunde man promenera in på kliniken från gatan enbart kvällstid, efter kl. 16. Och under den livligaste tiden, där kring kl. 20, var väntrummet som ett mötesrum för hund- och kattmänniskors diskussionsklubb. Kunderna visste om att det lönade sig att komma med den inställningen, att man blev tvungen att vänta. Att utbyta alla möjliga slags erfarenheter och nyheter med andra som väntade på sin tur var en del av hela veterinärbesöket. I Åbo fanns på den tiden, utöver stadsveterinären, 3-4 smådjursmottagningar och patienterna var i huvudsak hundar och katter. Av olika exotiska keldjur fanns i hela landet endast enstaka exemplar och de utgjorde en mycket mindre andel av klinikens patienter än vad de gör idag. Oftast rörde det sig om olika slags grundläggande medicinska behandlingar av keldjur, ibland fanns även olika kirurgiska ingrepp med i bilden från början. Man operarade inom ett snävare område än vad man gör idag. Det fanns olika ”grundoperationer”, kastrerings- och steriliseringsoperationer, kejsarsnitt och patienter med frakturskador. Då man tittar i tidsbokningen för operationssalen idag utgör dessa grundläggande operationer kanske hälften av alla operationer. Operationer av det andra slaget förekom tidigare nästan inte alls, såsom ögon- och tandoperationer, operationer av inre organ, höftoperationer etc. Veterinärmedicinska metoder och behandlingsmöjligheter utvecklas hela tiden, precis som inom humanmedicinen, och man blir således aldrig ”färdig” veterinär. Trots att man efter högskoleexamen fått ett gesällbrev för att praktisera, är behovet av fortbildning och kompletterande utbildning ständigt, liksom för livet i övrigt!
”Jag är säkert den enda personen i grannskapet, som gladdes över att posten i Suikkila avslutade sin verksamhet…”
På Untolagatan fungerade kliniken i hyrda lokaler och i samband med att Eva uträttade ärenden på posten hörde hon om beslutet att lägga ner närposten. På plats och ställe fick postfröken en fråga, som hon inte hade något svar på: ”Vem äger dessa utrymmen?”. Ägaren lokaliserades och det blev affär, och så inleddes arbetet med att renovera postutrymmen och bygga om dem för att passa en smådjursmottagning. Året var 1990 och Eva hade en specialiseringshöst på gång inom det egna yrkeskunnandet och som målsättning lärdomsgraden ”specialveterinär i smådjurssjukdomar”. Den ena av veterinärerna som arbetat heltid på kliniken blev mammaledig vid samma tidpunkt och man var tvungen att anställa nya experter även inom vårdpersonalen. I de nya verksamhetsutrymmena fanns många fler ingrepps- och undersökningsrum än i de tidigare och en helt ny uppsättning sjukhusmöbler, –apparater och –instrument installerades på en gång. Enligt ryktet letar Eva fortfarande upp röntgenapparaten och smeker tändningslåset, då denna apparat kunde anskaffas först efter att familjens terrängbil realiserats..

Nu verkade man i ordentliga utrymmen och kunde erbjuda full service. Man kan erbjuda tjänster på hälso- och sjukvårdens hela breda skala på den egna kliniken, och till och med egna laboratorietjänster. Personalen deltar kontinuerligt i internationell veterinärfortbildning och kliniken har idag flera specialkunskapsområden, bl.a. smådjursdermatologi (hudsjukdomar), hjärt-, tand- och ögonsjukdomar samt mer ovanliga ingrepp som t.ex. höft- och ledkirurgi och mag- och lungendoskopi.
År 1997 tilldelades kliniken som första veterinärföretag i Finland Åbo Företagares FÖRETAGSPRIS för servicebranschen för förtjänstfull företagsverksamhet.

Till Vuorelagatan…

Kliniken flyttade till nya betydligt större utrymmen på Vuorelagatan (Reso) vid omfartsvägen våren 2008. Nu kan vi undersöka och behandla akut sjuka djur bättre och effektivare för att nå exakt diagnos. Samtidigt fick den växande personalen en bättre och mer inspirerande arbetsomgivning och kliniken kan utvecklas kontinuerligt.

Vuorelagatans större utrymmen, som bland annat hade tandbehandlingsbord, ett rum för fysioterapi med vattenbassäng samt mera platser för innevarande patienter togs väl emot av personal och patienter. Uppvakningutrymmen för opererade och behandlade patienter, samt vårt hela tiden avancerande laboratorium medför snabbare utredning i kinkiga och akuta fall.
Flyttet till Vuorelagatan möjliggjorde också den länge väntade digitala röntgenbildsframkallningen.
Personalen fick nya socialutrymmen med vilorum för dejourveckoslut, bastu, kök och matsal. Kliniken var med i Åbo omnejds smådjursdejour 1985-2011, varefter Åbo stad slöt kontrakt med en klinik som ej tidigare fungerat i Åbo.
Klinikens vision har alltid varit att erbjuda djuren professionell samt empatisk service under deras olika livsskeden.
I de nya utrymmen lyckades detta bättre. För att förbättra servicen, började vi 1.5 2012 med akutmottagning på lördagar.

… och till vårt nya hem i Skogsbacka pä sommaren 2014…

På sommaren flyttade vi äntligen in i vår egna röda stuga, uttryckligen planerad och byggd för Hund-Kattkliniken – här kommer vi att stanna!

Personalen och utrymmerna har utökats. Vi kan således betjäna vära nuvarande och nya kunder allt bättre. På hösten 2014 började vi dejourera under veckosluten i samarbete med Univet.

Jyri Koponen 1.10.1956-25.11.2010
I ljust minne bevarad, Hund-Kattklinikens personal.